Känner att jag måste förklara mig efter gårdagens inlägg och kommentarer.

Jag var upprörd och ledsen när jag skrev inlägget, och jag tror att det kan missuppfattas det jag skrev.

Det jag menar och tycker var förstås att jag är glad att det såg bra ut med min lilla tjej! Såklart! Vill verkligen inte att hon ska vara sjuk - det är jättejobbigt att se henne så hängig och klen.

Min reaktion igår var att när jag ändå pallrat mig dit (jag som har "sjukhusskräck") ville ha nån form av hjälp och inte att de bara skulle plåga det bästa som finns i mitt liv. Jag ville ha hjälp, inte att de skulle utsätta henne för massa otrevligheter som hon blev jätteledsen av. Och till råga på allt var JAG tvungen att hålla fast henne. Hårt. Och det tycker jag är riktigt jobbigt! Tycker att bemötandet av doktorn igår var som det brukar av läkare (vissa undantag finns); respektlöst. Det är inte så konstigt att jag hatar sjukvården och läkare (japp, jag drar alla över en kam för de där undantagen visas för sällan för att ändra min uppfattning)... Doktorer har ett serviceyrke, och för att jag som kund/patient ska känna mig trygg måste jag bemötas med respekt för min rädsla och oro. Nej, inte det.

Jag vet förstås också att ett visst undersökningsschema måste gås igenom för att utesluta massa saker, men det går att göra det på olika sätt, och så att jag som mamma känner mig trygg. Men nej.

Än en gång; missuppfatta mig rätt - jag är glad att det var bra med Ida, att han inte såg nåt som var fel. Men det var inte det jag hade trott att jag skulle få höra och då blev det liksom fel på nåt sätt i min lilla hjärna...

Det är svårt att ändra min inställning, den sitter för djupt rotad. Men jag hoppas att det nångång kommer flera bra läkare på rad som kan lyckas ändra en gnutta på det iallafall. Skulle ju vilja tycka bra om den hjälpen man ibland får. Skulle vilja bota min sjukhus och läkarskräck. Men det är svårt. Hur 17 ska man göra för att bygga upp ett förtroende? Jag uppfattas säkert som fjantig, men då får det vara så. Jag kan inte rå för det, kan inte rå för hur jag känner. Jag åker dit om jag absolut måste, men inte innan dess. Det är väl tur att Anders har en annan uppfattning när det gäller det här ämnet...

Idag är Ida nästintill feberfri, men hon är fortfarande sjukt trött. Hon sover sover och sover. Vi får se hur lång tid det tar innan hon återhämtar sig och blir sig själv igen. Lilla gumman

Ibland är det tur att man lyckas hejda sig lite innan man avreagerar sig i text. Men jag blir så arg. Besviken. Ledsen. Jag har såå lätt för att börja gråta, men jag lyckades hejda mig där - tills jag kom hem iallafall. Då var jag tvungen att avreagera mig, tårar. Tankarna kom i precis lika stor mängd som känslorna.

Vi var till VC idag med Ida. Det verkade som att hon höll på att bli bättre igår på förmiddagen och mitt på dagen, men sen steg febern till nästan 40 grader igen. Men inget annat fel. Så Ipren fick intas och Ida fick plaska i baljan ett tag, det var skönt tyckte hon. Och den här gången var det inte bara mamman som blev blöt, utan även pappan fick sig några rejäla skvätt =)

Sen i morse ringde Anders till VC och berättade läget. Ida hade då nästan 39 graders morgontemp. De erbjöd oss att komma ner på en gång, så vi åkte.

Efter att Ida blivit "plågad" med diverse undersökningar (stick i fingret, halskoll, öronkoll, kläm på magen, och febertagning) så konstaterades det att sänkan var bra och att vi skulle åka hem och avvakta.

Det känns som att det huggs en kniv i mitt hjärta när Ida skrek och skrek vid de olika undersökningarna. Hon tyckte att det var riktigt riktigt obehagligt, och det förstår jag! Hon var nästintill otröstlig, men så fort hon fick kramas med mamma och pappa igen och så fort vi kom ut från det läskiga undersökningsrummet så blev det bättre.

Jag blir tvär. Jag har inte alls mycket till övers för doktorer och läkare, ingenting alls för att vara helt ärlig. Läkare är ett nödvändigt ont, och om jag får välja så skulle jag aldrig sätta min fot på ett sjukhus/lasarett/vårdcentral. Jag blir nervös bara av vetskapen att jag ska dit, och inte blir det bättre av att det är mitt barn jag ska dit med.

Jag vet att det finns bra läkare nånstans där ute, men jag har då iallafall oftast oturen att aldrig få se skymten av dem. Riktiga barnläkare eller specialister av andra slag brukar vara bättre än de vanliga distriktsläkarna man oftast har oturen att träffa när man söker vård i vardagen.

Egentligen är det ju bra att det inte var nåt fel på våran lilla skatt, men när man väl pallrat sig till VC så vill man ju gärna ha hjälp. Medicin? Ett uttalande på vad det är för fel? NÅT iallafall. Inte bara ordet "avvakta". Man (och speciellt inte jag) åker ju inte dit för att det är kul liksom. Man vill ju ha hjälp, bra hjälp. Jag vill även få respekt för att man kommer dit och tycker att det är jättejobbigt när ens lilla barn är sjukt. Men nej. Inte idag heller. Det är nog mycket därför jag blir tvär och låter irriterad, för att jag innerst inne är väldigt osäker och känner mig utlämnad i en sjukhusmiljö-situation. Så har det varit så länge jag kan minnas, och jag har svårt att tro att det kommer ändras. Men jag försöker jobba på det och försöker se det som att man är där för att få hjälp, och allra helst nu när Ida finns, men det är svårt.

Jag har då lärt mig en sak iallafall; att inför nästa VC-besök ska febern tas hemma precis innan vi åker. För den där fruktansvärt sega termometern de hade på vårdcentralen var verkligen urkass! Det tog hur lång tid som helst innan den äntligen pep, och under hela tiden var Ida förstås ledsen. Jätteledsen. Våran vi har hemma är snabb som blixten! De på VC borde ju vilja minimera olustkänslan inför sjukhus och vårdcentralen som många barn känner när de är där (och även föräldrar - läs mig) och ha bra och snabb utrustning. Men nej, inte det inte.

Efter lunch hade Ida mycket mindre feber. Men hon är sjukt trött. Det är jobbigt att vara sjuk, det tar på krafterna.

Nu hoppas vi att det fortsätter att gå åt rätt håll med våran lilla sessa.

Hinner inte skriva så mycket mer än att Ida fortfarande är sjuk, febern pendlar och Ida är jättetrött och hängig.

Vi sjuk-myser.

Uppdaterar mer imorn.

Idag mår Ida bättre. Men hon har fortfarande feber...

Det är skönt att hon börjar få tillbaka sitt gamla vanliga jag igen! =)

Nu ska vi strax bege oss ut i solen på en promenad. Det svåra är hur man ska klä sig - man vill helst slippa svettas (eller frysa heller för den delen) när man bara ska ut och lördagsstrosa med familjen.

I torsdags när vi var ute och gick såg vi förresten citronfjärilar och nässelfjärilar. Då är våren här på riktigt!

Allt har en baksida sägs det, och baksidan av att vara mamma är att tvingas se när ens barn är sjuka. Vetskapen om att man gör allt för det lilla livet ska må bättre, men att det ändå inte går att ta bort det sjuka, är jobbig. Det gör ont i mammahjärtat att inte kunna hjälpa mer än vad man gör. Men man ska ju se det positiva i saker och ting sägs det ju också, och det positiva i att ha en sjuk dotter är att det blir massa mys, dygnet runt.

Du kanske kan gissa att jag inte sov själv i sängen i natt. På det sättet fick vi sova som mest alla tre, och då är det lätt värt det! Tycker faktiskt att det är mysigt, men inte mer ofta än när liten är sjuk. Får ta tillvara allt mys det blir då under sjukperioderna, som jag för övrigt hoppas inte blir oftare än vad det har varit.

Ida har feber. Hög feber. Det började igår vid lunchsovningen. Hon sov oroligt. Sen när jag tog upp henne var hon kokhet. Trodde först att hon var för varmt klädd, men när febern inte gav med sig så var det inte det det berodde på. Febernersättande, vatten att dricka, ett skönt kvällsbad och lugn och ro fick bli gårdagens melodi. Och natten tillbringades som sagt hos mig i sängen, vilket funkade riktigt bra. Tidig sänggång för oss båda eftersom nattens framtid var oviss.

Idag har hon fortfarande hög feber, men den är inte längre uppe i 40 grader som den var igår. Tack och lov!

Så det blir en mycket lugn helg för våran del, de ursprungliga planerna grusades, men det är ju ingenting man kan rå för även fast det är jättetråkigt. Tur att det kommer fler helger.

Nu gör vi allt vi kan för att Ida ska bli frisk. Lillskrotis.

Skatten är betald. Och med råge dessutom verkar det som. Nyfiken som man är loggade jag nämligen in på Skatteverkets hemsida och tjuvkikade lite på årets inkomstdeklaration. Det var en glad överraskning som väntade där, glada siffror, det innebär en glad Louise! =)

Som vi har väntat. Och väntat. Men nu är väntan över. Nya öppnis har öppnat idag (alla kyrkans aktiviter och verksamheter har flyttat till ett och samma hus). Och vi var där, såklart. Det var en trevlig förmiddag. Ida tyckte också att det var kul, det fanns såå himla mycket att kika på. Min nyfikna lilla sötnos.

Nu sover Ida i vagnen igen. Man blir trött av en sån intensiv förmiddag.

Hmmm... en sak har jag funderat på... en oviktig sak egentligen, men det är lite konstigt när man tänker efter.

Öppna förskolan har det alltid hetat, även när jag var liten. Dit gick man med sina föräldrar och lekte när man var liten. Lika som idag alltså.

Dagis hette dit man lämnade sina barn när föräldrarna jobbade. Idag heter dagis istället förskolan, men det är väldigt få som säger det vad jag vet.

Min fundering var: varför är det så svårt att lära sig att det heter förskola när det heter öppna förskolan? Det borde ju egentligen vara det mest logiska att säga förskolan istället för dagis. För det heter öppna förskolan för alla oavsett ålder, för det har det alltid hetat...

Som sagt, inte en jätteviktig fundering, men nu har jag ändå fatt det sagt...

Nu blir det strax promenad, mitt huvud börjar bli lite tungt så lite frisk luft skadar nog inte.