Att jobba sent är ju ingen höjdare. Det tror jag nog inte att nån egentligen tycker. Att man inte får komma hem till familjen förrän inpå kvällningen. Nej tack, helst inte. Men att jobba sent på en fredag är ÄNNU värre. Det är sannerligen inte kul. Helst skulle man vilja börja helgen direkt efter lunch på fredagen, men det kan man ju bara drömma om. 

Idag var en av mina sena fredagar och minutrarna efter mellis går jättesakta även fast man hittar på och gör saker med barnen. Man vill ju liksom hem. Hem till sin familj. Hem liksom. Och jag kan inte låta bli att tycka lite synd om barnen som alltid är kvar länge på förskolan. Barnen som alltid kommer till förskolan när det är mörkt, och går hem när det är mörkt. Vecka ut och vecka in. Alltid. Jag vet ju hur jag känner det att bara ha var tredje dag som är lång, och jag kan ju bara gissa hur barnen som alltid har så, känner. Det är inte alls konstigt att en del barn är trötta. Supertrötta. Jag menar, personal som jobbar 100% är trötta, och vad ska då inte barnen bli som är där minst lika mycket - många gånger till och med mer än heltidsarbetande "fröknar".   

Vi har setat och klurat lite på hur Idas förskoleschema kommer att se ut i vinter när hon ska börja på förskolan (nej, vi vet inte vart hon ska gå... än), och därav lite extra tankar kring det här. 

Jag vet förstås att pengar styr i många familjer, men ibland kan jag inte låta bli att undra vad en del tänker på. Det som skrämmer mig mest är att en del föräldrar verkar tro att det bara är jättekul och bara lek på förskolan. Att när man är där så leker man bara, precis som man gör hemma. Men det är ju faktiskt inte riktigt hela sanningen. Tempot, ljusnivån och alla intryck på en förskola med 17 barn till är inte alls som hemma där man kanske bara har 1 eller 2 syskon. Men den lilla "detaljen" är det inte alla som har förstått (eller bryr sig om). 

Tack för ordet!