Jag ser sambandet, gör du?

Passade på att göra ett litet experiment när Måns sov och Ida tittade på youtube-klipp på datorn. 

Snubblade över ett recept om muslibitar, men jag gjorde om det lite. Förenklade lite. Jag brukar aldrig experimentera med recept annars, men nu så gjorde jag en chansning. En chansning som lyckades. 

Muslibitarna blev goda! Men till nästa gång kommer jag göra några fler justeringar. 

Idag firar jag och Anders bröllopsdag. 

Tänk att det redan gått 3 år.

3 år sedan förlovningsringen fick en kompis. En kompis på fingret som glittrar än mer.

Dagen firas inte nå speciellt eftersom Ida är sjuk. Men lite choklad i soffan blir det nog ikväll när vi kollar på film. Och så fick jag den här fina röda rosen av min man <3

Vi har varann, och det är det viktiga. Vi 2 och barnen <3

Störst av allt är kärleken. Vad vore jag utan min familj? Och jag och Anders är byggstenarna för våran familj, det betyder såå mycket att det är vi. Jag är lycklig med dig! 

Ofta har jag koll på saker och ting, med i matchen, men ibland är jag helt ute. Jag måste erkänna att jag nyligen upptäckt Skype (videosamtal via plattan, dator, mobil för dig som inte vet vad det är).

Jag laddade ner det till plattan efter att ha fått det rekommenderat av Anna och Samuel. Och sen ringde jag upp dem för att se så att det funkade. 

Så nu kan jag ju säga att jag nästan har sett Walter live!! =) Nästan genom hela vårt samtal låg han på mammas mage och sov så rofyllt. Sen när Måns blev otålig och började höja rösten började Walter röra på sig och knorra lite. Det var väl klart att han också hörde det som alla andra hörde eftersom det var telefonsamtal fast med bild. 

Det kändes på nåt sätt konstigt att inte hålla nåt vid örat när man pratade, och samtidigt se vad som händer hos den andra på bild. Häftigt, konstigt och smart på samma gång!! Ida tyckte också att det var konstigt att prata utan nåt vid örat, för varje gång hon skulle säga nåt så böjde hon sig framåt mot plattan så att Anna skulle höra vad hon sa. 

Måns verkade tycka att det var intressant att Skypa, för han kollade på bilden som hela tiden rörde sig =)

En gammal uppfinning för många, men helt ny för mig. Nån gång måste ju vara den första. Har inte riktigt haft anledning att skaffa det tidigare, men nuså har jag ju det. Walter. 

Nånting jag aldrig kommer bli van vid är när barnen är sjuka. Nu är det Idas otur att vara sjuk. Igen. Det började redan igår kväll med att hon såg blek ut. Tempade och javisst. Hej feber. Hej förbannade feber! Och hosta förstås! Hostan from hell, för hon hostar så hon spyr. Lilla hjärtat. 

Natten gick ändå hyfsat tack vare att pappa sover på en madrass bredvid Idas säng. Trygghet och närhet. 

I morse var febern 39,1 utan "febermedicin" som Ida säger, så vi ringde vårdcentralen för ett utlåtande. De tyckte att vi skulle komma ner på jouren eftersom hon hade samma symptom när hon hade luftrörskatarr/bronkit förut.

På VC insåg läkaren och sköterskorna ganska snabbt att det behövdes lirkas och trixas för att våran rädda tjej skulle gå med på att göra det de ville. Hon var jätteduktig medans läkaren gjorde det nödvändiga, men tårarna och hostan höll henne sällskap i stort sett hela tiden. 

Efter halsprovet fick hon den gröna grodan. När vi fått provsvaret några minuter senare fick vi reda på att snabbsänkan också behövde tas. Och då rasade hela världen, för Ida trodde ju att vi skulle få åka hem när hon varit duktig. Så för att locka med henne in i labbet igen för sticket i lilla fingret så tog sköterskan fram den magiska burken med leksaksdjuren som hon sedan fick välja en till ur. Så efter att hon varit jätteduktig igen fick hon välja ett till djur. En groda till fick det bli så att den första grodan inte skulle känna sig så ensam. 

Helt slut! 

Vi kollade på film, sen gick jag för att göra i ordning mellis. Efter typ 2 minuter när jag kom tillbaka sov hon. Jag vet ju själv hur däckad och trött man blir av hög feber. Lilla gumman <3

När febermedicinen hjälper orkar man leka lite med lego. Lillebror är också med på ett litet hörn förstås =)

Men gud vad kämpigt det är INNAN den där febermedicinen hamnar i lilla magen. Det går ju liksom inte att tvinga i henne nu för tiden för då spyr hon när hon blir för ledsen. Vi kör helt enkelt med mutor. Chokladpengar fick det bli idag efter att hon varit duktig och tagit sin medicin. Hostmedicinen som vi fick utskriven gick bättre att ta iallafall. 

När vi hade lekt i bara ett par minuter sa hon "jag orkar inte", och det var väl så hon kände sig. Hon orkade ingenting. Så vi gick tillbaka till soffan, och där spenderade vi i stort sett hela eftermiddagen. Tur att lillebror inte kräver så stor variation i livet än så länge, det underlättar en sån här gång. 

Bli frisk nu lilla gumsi så att mitt hjärta slipper slitas i fler bitar. För det är precis så det känns när hon är kokhet, orkeslös, har noll aptit och bara är slö. Och till råga på allt när man måste tvinga i henne medicin. Mitt i feber-och hostträsket får man trösta sig med att hon är duktig på att dricka vatten =)

Hjälp mig att hålla tummarna för att Ida blir frisk och att Måns slipper smittas!!

Lillprinsen 4 månader igår, det innebär att jag kommer med nya färska siffror på längd och vikt. 

Han följer sina kurvor jättebra och siffrorna nu är 6725 g och 65 cm. "Han växer och knakar" som Ida säger, och det är verkligen sant. Han får fruktansvärt god och energirik mat verkar det som, för han äter inte jättemånga gånger om dagen, men han står sig bra på det han får i sig. Och han är nöjd. En nöjd och glad bebis - det är våran Måns det!

Apropå det så är det dags för lilla herren att gå på restaurang. 

Uppdaterar lite senare om Idas status. Men jag kan ju iallafall meddela att hon är sjuk igen. Och förmiddagen idag har vi tillbringat på jouren på vc... Inte kul, men det är skönt efteråt när man vet. 

Så här såg det ut igår när Måns åt mat. Han hade trasslat in sig i min tröja. Men han brydde sig inte ett dugg utan fortsatte med sin syssla som för tillfället var det viktigaste som fanns. Mat!

Det spelar ingen roll hur mycket som händer runt omkring honom. Är han hungrig så äter han oavsett buller och bång som storasyster är duktig på att ordna. Det där med att man ska se till att amningsstunderna är lugna är inte så viktigt. Men de blir absolut lugnare när Ida är på dagis ;)

Apropå dagis så var de ute i solen och lekte när jag hhämtade idag. Jag hittade henne i en lerpöl.... hmmm... hur 17 skulle jag få hem henne i bilen med den supersmutsiga overallen?!?
Lösningen var att lägga overallen i skuffen å ta på Ida fleecejacka å byxor som alltid finns på dagis.

Lortiga barn är glada barn för då vet man att de haft roligt. Roligt hade hon verkligen där hon satt och grävde med en pinne i lerpölen. Rakt i lerpölen var tydligen bästa platsen för det var där hon satt ;-)

En mycket lyckad dag på dagis från början till slut. Hon var inte ett dugg ledsen i morse när jag lämnade henne å när vi skulle hem hade hon jättekul men hämtningen gick smidigt ändå :-)

Idag när vi var till Borlänge gästade vi Ikea och köpte delar till våran nya hatthylla, och på Jula köpte vi resten av delarna. Det kommer bli ett lyft för våran hall, ett ljust lyft =)

Vi var även till Mio för att köpa skohyllor, vita och luftiga skohyllor. När vi hade hittat det vi sökte gick vi förstås till kassan för att betala, och när vi stod i kön så såg jag nog ut som ett frågetecken. En av de som jobbar där kom nämligen fram till mig och sa: "Är det Louise?" Jag svarade förstås ja medans jag febrilt försökte komma på vem hon var. Jag hade verkligen ingen aning, kände inte igen henne alls. Och det syntes, för hon frågade direkt om jag inte kände igen henne. Nej. Då presenterade hon sig som en av mina gamla klasskompisar från Håksberg. Å då ramlade poletten ner. Då kände jag igen henne. Tänk vad man förändras på så många år. Vi pratade ett tag och när hon fick se Måns blev hon bebissugen igen =) 

Det är lite pinsamt att vara så lost att man inte har en aning om vem som kommer fram till en och uppenbarligen vet vem jag är. Hjärnan jobbar i superhög hastighet för att komma på vem sjutton personen är. Och ÄNNU jobbigare är det när man INTE kommer på vem det är. Tur att det i princip står skrivet i pannan på en att man tänker så det knakar och då slipper man ju tänka mer för då presenterar personen sig. Om man har tur. Annars kan det ju vara tvärtom - att man hälsar på nån i förbifarten som man inte vet vem det är, och det enda man tänker på när man kommer hem är just vem den personen var. 

På Mio hade de godis (med papper på) på disken i en skål och Anders hämtade några chokladbitar till Ida. När Ida precis skulle stoppa chokladbiten i munnen sa hon "Åh vad fantastiskt med godis". Och alla 3 tjejerna bakom disken skrattade för de tyckte att hon var såå söt! =) Min söta lilla tjej <3

En lyckad tur till Borlänge. Och när vi kom hem väntade %-jakten på BBV, så Anders och bilen kommer garanterat bli nöjda =)