Stormen Dagmar höll oss vakna ganska mycket i natt. Anders var uppe vid midnatt och tog in pressänningen från utemöblerna på altan, för stenarna som höll kvar den hade blåst iväg. Först var han upp och rättade till dem, men vid midnatt hade han hört flera dunsar så då gick han upp igen. Och tur var väl det, för det enda som höll kvar pressänningen då var att den var inkilad mellan 2 möbler, annars fladdrade den fritt i vinden. Så Anders tog in pressänningen istället. Annars hade han fått ha jour hela natten för att lägga tillbaka stenar... Det var förresten 9 grader varmt när Anders var upp vid midnatt... så ska det INTE vara i slutet av december!

När Anders kom tillbaka vaknade Ida av att det blåste som tusan ute. 00.05 vaknade hon, och 01.08 somnade hon om. Under den timmen läste jag ca 45 sidor i min bok samtidigt som jag gungade spjälis och försökte få den klarvakna lilla prinsessan att komma till ro igen. Det var lättare sagt än gjort...

Sen så har locken till ena soptunnan stått och slagit i vinden, så det har jag vaknat av några gånger också.

Klockan 05.11 var det dags igen. Ida ville ha ny blöja och ett litet nattmål. Men den här gången hann jag inte läsa mer än ca 15 sidor innan hon somnade om.

När vi sen vaknade på morgonen hade båda soptunnorna blåst omkull, det såg ut som att de låg och vilade på backen....

Nej den här natten var ingen höjdare. Dumma Dagmar!

Önskar alla mina bloggläsare en riktigt god jul!

Dan före dopparedan idag, och allt är klappat och klart inför morgondagen, julafton. Gröten är kokad, köttbullarna är rullade, alla paket är inslagna (förutom ett faktiskt, men det fixar jag snabbt) och placerade under våran fina julgran, allt är inhandlat inför julbordet, julgodiset är färdiggjort, hela huset är städat, sängkläder och handdukar är bytta.... ja allt är helt enkelt klart och vi är redo för morgondagen!

Men det finns en sak som inte är bra.... Det enda som jag skulle vilja ändra på är de där förbaskade plusgraderna som envisas med att göra oss sällskap, all snö försvinner ju =(

När man är inomhus är det juligt och fint och julkänlsorna finns där, men inte när man är ute... då är det precis som en vanlig dag, en vanlig trökvinterdag. Men men, vi får göra julen till det bästa trots att den troligtvis blir med på tok för många plusgrader och gräset tittandes fram... men vi har ju varann, och allt annat som hör julen till!

Kan tänka mig hur det väntas i många hus, i de hus som det finns lite äldre barn än i vårt hus... hur förväntningarna är på topp och det väntas, väntas och väntas lite till.. blir det aldrig julafton snart?! Kommer inte tomten snart?!

Nu ska Ida få mat, idag blir det premiär för kyckling och ris och grönsaker till. Ska bli kul att se vad hon tycker om det.

Ett känsligt inlägg kanske? Men du behöver inte läsa om du inte vill. Jag känner iallafall att jag vill måste få skriva om det, det hjälper mig att bearbeta för hur det än är så var det en fruktansvärt jobbig period i våra liv, som turligt nog slutade lyckligt! Kan inte hålla tillbaka tårarna när jag skriver, lyckotårar över att allt slutade så bra!

Idag, för exakt 1 år sedan, den 22:a december var dagen då vi fick våran bästa julklapp nånsin. Det var då vi var på andra ultraljudet och Ida friskförklarades! Efter att ha fått vänta en hel vecka (en fruktansvärt lång och jättejobbig vecka) så fick vi äntligen det positiva beskedet; att våran dotter är frisk! Ingen lycka kan nånsin bli så stor. Det är svårt att förklara, men det kändes som att en stor sten släppte från våra axlar och vi kunde börja njuta igen, njuta av det lilla livet som växte i min mage. Våran dotter. Istället för ledsna tårar letade sig glada tårar nerför våra kinder och vi kunde inte känna nåt annat än lycka och glädje!

Tänk att det redan har gått ett år. Ett år och våran älskade lilla Ida har nu hunnit bli 7 månader. Ibland kan jag sakna bebismagen, att få känna sparkarna och allt annat mysigt som det innebar, men att ha bebisen utanför magen är förstås ännu bättre! =)

Sitter här och tänker tillbaka på för ett år sedan, hur glada vi var när vi kom hem till Anna och Samuel efter andra ultraljudet! Då hade ett leende fastnat på våra läppar, vi kunde helt enkelt inte sluta le!! Jag kommer aldrig glömma känslan när överläkaren förklarade Ida frisk, lättnad är bara förnamnet.

Men jag tänker även på hur ledsna vi var när vi kom hem till Anna och Samuel efter första ultraljudet, vad hemskt det var. Hur glädje kan bytas mot oro på ett ögonblick. Hur ingenting längre var självklart. Alla hade ju sagt att det är så mysigt på ultraljud, att få se bebisen. Och javisst, självklart var det så, tills domen kom: att nåt kanske var fel på våran lilla bebis. Först fattade jag ingenting, vi gjorde fostervattenprov utan att tänka (det var självklart för oss att vi ville veta OM det var nåt fel på bebisen), och sen efter en stund kom tårarna... oändligt mycket tårar... Trodde aldrig att jag skulle få bli glad igen, det kändes mörkt, fruktansvärt mörkt. Kolsvart... Jag och Anders stöttade varann oerhört mycket under den där hemska veckan som vi väntade på svar från fostervattenprovet. Vi kom närmare varann. Vi pratade om alla utvägar detta skulle kunna tänkas ta... vi pendlade mellan att tro det värsta och till att vara positiva och tro det bästa....På nåt sätt klarade vi oss igenom det där jobbiga, tillsammans. Tillsammans var vi starka trots att båda mådde jättedåligt och var konstant ledsna. Och vi fick enormt mycket stöd från alla håll och kanter. Jag är oerthört tacksam för allt stöd, och alla famnar vi fick gråta ut hos. Tack!

Tänk att ett ultraljud kan skrämma slag på en så fruktansvärt som det gjorde för oss, den 14:e december 2010. Önskar att ingen skulle behöva gå igenom det vi fick lov att göra, men med dagens teknik ser de tydligen lite FÖR mycket ibland. Tänk att en liten skugga kan ställa till det så som det blev för oss. Men för att se det positivt så fick vi ju världens bästa julklapp nånsin för exakt ett år sedan idag - en friskföklarad dotter!! Och jag och Anders växte tillsammans, vi kom närmare varann. Vi blev starka av  motgången.

Och den 17:e maj kom hon till oss, våran fina fina flicka. Mamma älskar dig Ida - då du låg i magen, nu och för alltid!!

Nu har pappan i huset äntligen jullov! =)

Underbart med mycket ledig tid tillsammans, speciellt nu när vi är 3 i familjen. Mys!

Nu har jag börjat med julstädningen. Eller njae, vi började redan i helgen, men idag har jag lagt i en hög växel och torkat ur kylskåpet, torkat av kaklet i köket samt rengjort spis och ugn. Sånt där tröööök, men det är skönt nu när det är klart! Då är det bara resten kvar då.... Man hinner ganska mycket när Ida sover, då får man rappa på.