Att jobba sent är ju ingen höjdare. Det tror jag nog inte att nån egentligen tycker. Att man inte får komma hem till familjen förrän inpå kvällningen. Nej tack, helst inte. Men att jobba sent på en fredag är ÄNNU värre. Det är sannerligen inte kul. Helst skulle man vilja börja helgen direkt efter lunch på fredagen, men det kan man ju bara drömma om. 

Idag var en av mina sena fredagar och minutrarna efter mellis går jättesakta även fast man hittar på och gör saker med barnen. Man vill ju liksom hem. Hem till sin familj. Hem liksom. Och jag kan inte låta bli att tycka lite synd om barnen som alltid är kvar länge på förskolan. Barnen som alltid kommer till förskolan när det är mörkt, och går hem när det är mörkt. Vecka ut och vecka in. Alltid. Jag vet ju hur jag känner det att bara ha var tredje dag som är lång, och jag kan ju bara gissa hur barnen som alltid har så, känner. Det är inte alls konstigt att en del barn är trötta. Supertrötta. Jag menar, personal som jobbar 100% är trötta, och vad ska då inte barnen bli som är där minst lika mycket - många gånger till och med mer än heltidsarbetande "fröknar".   

Vi har setat och klurat lite på hur Idas förskoleschema kommer att se ut i vinter när hon ska börja på förskolan (nej, vi vet inte vart hon ska gå... än), och därav lite extra tankar kring det här. 

Jag vet förstås att pengar styr i många familjer, men ibland kan jag inte låta bli att undra vad en del tänker på. Det som skrämmer mig mest är att en del föräldrar verkar tro att det bara är jättekul och bara lek på förskolan. Att när man är där så leker man bara, precis som man gör hemma. Men det är ju faktiskt inte riktigt hela sanningen. Tempot, ljusnivån och alla intryck på en förskola med 17 barn till är inte alls som hemma där man kanske bara har 1 eller 2 syskon. Men den lilla "detaljen" är det inte alla som har förstått (eller bryr sig om). 

Tack för ordet! 

Idag är det en mörk dag. Alltså ute, vädret är inte kul. Grått och trist hela dagen. Man blir trött. Nu skulle det sitta fint med en liten snödimp så det ljusnar lite ute.

Igår, däremot, var det en superfin dag. Då tog vi med oss barnen på en härlig promenad för att titta på hästarna. Efter att vi tittat på de 3 hästarna som gick i sin hage en stund, ätit banan och druckit lite vatten gick vi upp i skogen. Vi följde motionsspåret tillbaka till förskolan. Barnen, med sina rosa reflexvästar, sprang/gick fritt på grusvägen. De var jätteduktiga så det var verkligen en lyckad promenix. Vi gick förbi en porlande bäck där jag hade kunnat bli stående länge. Det var superfint och det kändes nästan som att vi befann oss i en riktig trollskog. Jag skulle inte ha blivit förvånad om det skulle kika fram ett litet troll bakom en mossig sten. Men nej, de höll sig undan. 

Jag förevigade den där riktigt härliga skogskänslan med mobilen:

Kul att ha en mobil som har riktigt bra kamera. Nu är man liksom aldrig kameralös, och man kan få tillfälle att ta såna här fina bilder från en härlig förmiddag på jobbet =)

Nu ska jag strax göra lilla damen sällskap i duschen.

Ida hälsar förresten att det är gott med "jådott", hihi =) 

Läste inlägget jag skrev för exakt 1 år sen och insåg ganska snabbt att jag inte kan slå det. Jag kan inte beskriva det med några andra ord än vad jag gjorde då. Och idag är det exakt 9 år sedan vi fick det hemska beskedet. Jag kommer ihåg att jag var såå arg! Ja, jag var arg, arg för att jag inte skulle få träffa dig nå mer. Arg för att jag inte skulle få säga hejdå på riktigt och ge dig en sista kram. Arg helt enkelt. Och ledsen förstås - fruktansvärt ledsen. 

Läs gärna bloggen för ett år sedan. Den handlar om min älskade morfar som jag saknar oerhört mycket!

Världens bästa morfar, jag önskar att vi kunde ha hoppat över den där dagen, den 21:a november, för exakt 9 år sen. Göra den ogjord. 

Just ja, jag glömde ju att skriva det som alla troligtvis undrar efter att ha läst förra inlägget, nämligen - vad vägde hon och hur lång är hon nu??

Idas nya siffror är: 

11 030 g och 82 cm. 

En alldeles perfekt liten flicka med andra ord som är bäst på alla sätt och vis!! =)

Mammahjärtat har fått några knivhugg idag. Och än en gång gick en del av mig sönder lite. Det var nämligen dags för BVC-besök och läkarundersökning, samt spruta. 

Ida började gråta och blev rädd direkt vi klev in genom dörren till BVC. Hon visste med andra ord vad som var på gång... vi började leka lite i väntrummet och då blev det bra igen. Hon var även jätteduktig till en början och pratade med BVC-sköterskan och visade vart hon hade sin mage, öga, fot, näsa och mun. Duktiga tjejen! 

Sen var det dags för vägning och mätning, och då blev Ida jätteledsen!! Sen höll det i sig ända tills allt var klart - spruta och alltihopa. Sprutan fick läkaren sätta flera gånger för Ida ryckte till och då drog han ut sprutan så att hon inte skulle skada sig på den. Så det blev lite extra lidande, men guuud va stark hon är, våran lilla tjej. Hon kämpade verkligen emot allt vad hon kunde och hon fick verkligen superkrafter! Man kan undra vart de där krafterna kom ifrn egentligen, men den inre drivkraften kopplades väl på. Drivkraften att undvika smärta. Tyvärr så blev det inte riktigt som Ida hade velat för sprutan var ju tvungen att tas. Helst av allt hade jag velat räcka fram min arm och ta den själv, men då hade den inte fått riktigt samma verkan kan jag tro... 

Hela tiden fick jag stålsätta mig och verkligen koncentrera mig på att bita ihop. Det gick bra till en början, men sen gick det inte mer. Allt släppte. Som tur var så var allt klart när jag "bröt ihop". Då var det hemgång som gällde, tack och lov. Men först fick jag några tröstande ord och kramar från BVC-sköterskan. Tack! Jag är jättenöjd med valet att byta sköterska, nu känns det rätt. Och den nya läkaren var också bra. Faktiskt. Jag brukar inte gilla läkare bara sådär, men jag tyckte att han var bra. 

Väl hemma väntade vardagslyx-kvällsmat, nämligen tacos. 

Nu är det gjort iallafall och det är skönt även fast det är jobbigt när man är där. Fruktansvärt jobbigt för att vara helt ärlig!! 

Asså, vissa låtar blir förstörda. Ibland byts några ord ut, men oftast räcker det med att ett enda ord byts ut och man kan inte tänka på nån annan text än just den påhittade. Orginaltexten upphör alltså att existera stundtals i låten.

Konstigt egentligen. Och ibland lite jobbigt. 

Om sanningen ska fram är det oftast en och samma person som "förstör" låtarna och hittar på egna textfragment. Och av nån väldigt konstig anledning så fastnar de nya texterna i huvudet på mig. Såna saker har jag lätt för att minnas, men en vanlig enkel sak i vardagen glöms bort... hmmm, hur funkar mitt minne egentligen?! Eller ja, jag ska ju vara glad om det över huvudtaget funkar, att jag kommer ihåg de här konstiga låttexterna kanske är ett tecken på att mitt minne fortfarande är ipluggat och fungerande. 

Sitter och tittar på fredagens Dobidoo nu och det var därför jag blev att tänka på det här med låttexter. 

Ida ligger och sover i spjälis. Hon var väldigt svårsövd, men till slut somnade hon. Lilla näsan spökar, täppt, och det blir kämpigt med tuttis i munnen. Hostig och lite febrig är hon också, det lilla livet. En lugn helg med andra ord. Vi har typ gjort ingenting. Men det behövs när man har en liten sjukling att ta hand om. Hoppas få sova i natt iallafall för imorn bitti är det tidig dag som gäller för mig. Öppnar nämligen på jobbet imorn så klockan ställs mitt i natten känns det som. 5.30 Hmmmm. Jaja. Ska nog försöka krypa till kojs lite tidigare idag i hopp om att få sova tills klockan ringer. 

Ska återgå till Dobidoo nu. Var bara tvungen att skriva av mig lite om alla dessa låttexter som lever rövare i mitt huvud. "Förstörda" och påhittade textrader... Men jag måste samtidigt erkänna att det är lite kul också =)

Idag är det Idas 18-månadersdag. Hon "firar" den med att vara sjuk - förkyld och febrig. Inte det roligaste, men vi gör det bästa av situationen och passar på att mysa tillsammans. 

Tänk, redan 1,5 år. Fattar det inte. Tiden går såå fort, FÖR fort kan man tycka ibland. 

Vi har kollat på massor av bilder från när Ida föddes och tiden framåt. Och vi har skrattat en hel del åt våran tokiga fina lilla tjej. SÅÅ underbar är hon att det inte finns ord!! 

Å hela 1,5 år har hon redan hunnit bli...