Sitter här och är väldigt irriterad och upprörd.

Blir såå himla förbannad på att många allmänläkare inte kan sina jobb!

Jag fattar inte.

Varför bryr de sig inte om människan som kommer in till vårdcentralerna och akuten? Ta människorna på allvar! Man går ju inte till läkaren för att det är roligt precis, utan för att man har problem med något och verkligen behöver hjälp!

För att få bäst resultat hos en läkare bör man innan man kommer dit veta vad man har för diagnos och vad man behöver för medicin. DÅ, och endast då, kan de hjälpa!!

Annars är det enda de duger till är att plåstra om och skriva ut medicin.

Det är inte ens säkert att det blir rätt medicin. Jag är ett lysande exempel på det eftersom jag åt både den ena och den andra sortens allergimedicin i drygt 6 år utan att vara allergisk! Det var inte så konstigt att medicinen jag fick utskriven inte hjälpte. Och läkarna kunde inte göra nåt - de hade ju redan dubblat dosen, gett mig kortisonnässpray, och skrivit ut oändligt många sorters allergimedicin. Men inget hjälpte.

Ja, jag vet att jag drar alla allmänläkare över en kam just nu, men jag blir så himla irriterad på att många sitter och trycker på sina feta löner utan att förtjäna dem!

Vad bra det hade varit om de hade utfört nåt också, om de hade kunnat bota dem som söker hjälp istället för att skicka hem dem med ett recept på medicin eller med rekommendationen att vila.

Lite rättvisa tack!

Tänk att man måste gå till en privatklinik och till specialistläkare för att få den hjälp man behöver! En allmänläkare ska ju kunna lite inom väldigt många området, så om de inte klarar av det kanske det är dags för lite kompetensutveckling!!

Det kommer ju sluta med att man totalt tappar förtroendet för läkare och landstinget, och det är väldigt synd, för många kan nog det de är utbildade för. Synd bara att man sååå himla sällan träffar dem på vårdinrättningarna!

Jag tror att som patient ska man bli bättre på att ställa högre krav, men det är nog inte så lätt. Man antar ju att läkarna kan sina jobb, men så är alltså inte alltid fallet..

Det flesta brev som hamnar i våran postlåda är till Anders, men idag kom det faktiskt ett brev till mig!

Ett vitt kuvert med Capio Läkargruppens logga i ena hörnet.

Jag visste precis vad det gällde, nämligen uppföljning på operationen jag gjorde i december.

Så nu ska jag fylla i och svara på frågorna och sen skicka tillbaka det å höra vad de säger.

Blev att tänka på en grej som hände i somras. Jag vet inte varför, men av nån konstig anledning kom det upp ett hemskt minne i mina tankar.

I mitten av juli tror jag att det var så fick jag för mig att gå upp och kika på taket på vårat huset. Knepig idé, jag vet, men jag ville se på utsikten som sägs vara så fin därifrån... Och eftersom vi har platt tak så tänkte jag att det är väl ingen konst.

Tji fick jag!

När jag hade klättrat upp så jag såg taket fick jag mer eller mindre panik där jag stod på stegen... jag insåg att jag var tvungen att ta mig ner på nåt sätt också.
Men hur?!
Jag visste inte hur jag skulle göra, jag blev handlingsförlamad!

Usch vilken läskig känsla, jag minns det som igår.

Anders var tvungen att prata ner mig från stegen och lugna mig. Han tog tag i min fot och vägledde den ner till steget jag skulle stå på. Sen fick han göra lika med nästa fot tills jag var ända nere.

Det slutade med att jag grät medans jag försökte ta mig ner på fast mark. Sakta men säkert gick det. Eller säkert kanske var fel ord.

Jag var livrädd!!

Ner kom jag iallafall, hel och ren och skakig!  

Det kommer nog dröja bra länge innan jag ens tänker tanken på att klättra på en stege igen...